BILDEXTRA 2 Se bilderna från Almedalen här

Foto: Anders Pihlblad

BILDEXTRA ALMEDALEN. Nygifta Åsa Hagelstedt visar upp vigselringen som hon fick av äkta maken Lars Ohly då de gifte sig nyligen. Hon är en av många som minglat runt i Almedalen. Politikerbloggen fångade flera på bild.

Se bilderna här.


Socialdemokraternas före detta partiledare Mona Sahlin deltog i ett seminarium. Foto: Ulf Kristofferson


Jenny Madestam och Tommy Möller – statsvetare i ropet. Foto: Ulf Kristofferson


Gudrun Schyman talar och är en flitig gäst på olika seminarier. Foto: Anders Pihlblad


Lars Ohly höll tal och gjorde utspel i Almedalen. Foto: Anders Pihlblad


Henrik Torehammar, Lena Mellin och Anders Kraft var med i TV4Nyhetsmorgon. Foto: Anders Pihlblad


Fryshusets Anders Carlberg vände på kepsen. Foto: Anders Pihlblad


Peter von Satzger, kanalchef Comedy Central och komikern Özz Nûjen. Foto: Anders Pihlblad


Eva Nordmark, TCO:s ordförande, la fram förslag om “livspusselbonus”. Foto: Ulf Kristofferson


Arne Modig, opinionsanalytiker. Foto: Anders Pihlblad


Ulla Andersson, Lars Ohly och Rossana Dinamarca. Foto: Ulf Kristofferson


Statsminister Fredrik Reinfeldt intervjuas av TV4. Foto: Ulf Kristofferson


Johan Pehrson, Folkpartiet. Foto: Anders Pihlblad


Socialdemokraternas presschef Dan Svanell, korad som en av det politiska Sveriges bäst klädda. Foto: Anders Pihlblad

SOMMARDEBATT: Har Gud misslyckats med könsorganen?

staffandanielsson
DEBATT.
Riksdagsledamoten Staffan Danielsson (c) ger sig nu in i debatten kring omskärelse av pojkar. Ska verkligen föräldrar ha rätt att förändra sina barns kroppar? frågar han.

Sveriges Landsting tar entydigt ställning för föräldrars rätt att operera bort förhuden på pojkars känsliga könsorgan. Och för att landstingen ska bistå föräldrarna med att utföra detta ingrepp.

Jag har den största respekt för de religiösa och kulturella traditioner som i tusentals år inom judendomen och islam har påbjudit omskärelse av små pojkar. Förfarandet kan ha haft någon praktisk eller hygienisk bakgrund i sandrika ökenländer, och har ju också kopplats till en uppmaning från Gud uppfylla jorden. Och jag inser att med så lång djupt rotad tradition, och med så många omskurna idag och genom tiderna, är en diskussion om integritetsaspekterna rörande detta både svår och känslig.

Låt mig ändå i stor ödmjukhet ge några principiella funderingar i själva sakfrågan:
Säg att vi inte hade haft dessa traditioner, och någon rörelse hade ansökt till socialstyrelsen att få börja med att operera bort förhuden från små pojkar. Människan är ju faktiskt skapad med förhud för att skydda det känsliga könsorganet, och jag kan svårligen tro att något tillstånd hade givits. Argumenten som anförs för att motivera omskärelse av medicinska skäl känns med förlov sagt mycket konstruerade.

Vad gäller kvinnlig omskärelse – könsstympning – som finns i olika former och oftast är mycket brutalare, råder i Sverige allmän enighet om att detta är helt oacceptabelt och förbjudet. I överensstämmelse med alliansregeringens policy från integritetssynpunkt om likabehandling av flickor och pojkar menar jag att detta borde gälla även pojkars rätt till sitt könsorgan.

Frågan har också en central integritetsaspekt. Har verkligen föräldrar rätt att för sina barns räkning bestämma om oåterkalleliga kirurgiska ingrepp som förändrar deras kroppar? Idag år 2009 i Sverige?

Och kan verkligen staten – som nu diskuteras – ålägga sjukvården (landstingen) att utföra dessa operationer om föräldrarna så begär? Socialstyrelsen har ju föreslagit detta och regeringen bereder frågan. Jag menar att det är att gå mycket långt om regeringen ålägger landstingen att på föräldrarnas uppdrag oåterkalleligen omskära unga omyndiga pojkar.
Innebär inte religionsfrihet och personlig integritet i vårt århundrade att det är varje myndig individ som fattar långtgående beslut enligt ovan, och inte föräldrarna för det omyndiga barnets räkning? Och har verkligen Gud – eller evolutionen – misslyckats med sin skapelse vad gäller pojkars könsorgan?

STAFFAN DANIELSSON

riksdagsledamot (C)

SOMMARDEBATT: De nya fattigpensionärerna deltidsjobbar

magdalenaandersson
DEBATT.
Ordföranden för moderatkvinnorna, Magdalena Andersson, skriver i dag på Politikerbloggen om morgondagens fattigpensionärer som kan vara dagens deltidsarbetande kvinnor.

Deltidsarbete, självvalt eller ofrivilligt, får konsekvenser för pensionen. Av dem som tar ut pension i dag så får kvinnorna ungefär 65 procent av vad männen får. Det finns flera anledningar till det, kvinnors lägre löner är en, den totala arbetstiden är en annan.

Det finns många frågor som är värda att ställa kring deltidsarbete. Ska den person i en familj som tar större ansvar för barnen få mindre att röra sig med som pensionär? Vad händer vid en skilsmässa? Hur gör man för att kompensera för inkomstbortfall som påverkar pensionen? Vilket ansvar har arbetsgivare för att erbjuda möjlighet till heltid? Har offentlig sektor större ansvar?

Och den största frågan: Är dagens deltidsarbetande kvinnor morgondagens nya fattigpensionärer? Moderatkvinnorna vill förhindra det och föreslår att pensionspoäng ska delas.

Statistiska Centralbyråns uppgifter över hur föräldrar arbetar i dag visar att det fortsatt är stora skillnader. I gruppen föräldrar som har barn upp till 17 år så är det mellan 30 och 50 procent av mammorna som arbetar deltid. Vad gäller pappor i samma situation är det endast 5 procent av dem som går ner till deltid så länge barnen går i skolan.

Även om det är ett livsval som man i familjen är helt överens om när beslutet tas, är det många kvinnor som i beslutsstunden inte funderar på vad som händer 40 år framåt i tiden. Som inte tänkt över att den arbetstid hon har här och nu påverkar det hon får i pension i en avlägsen framtid. Och eftersom det oftast är kvinnorna som förändrat sin arbetstid, så är det kvinnor som senare kommer att få en lägre pension.

När deltidsarbete är självvalt, bra planerat och både arbetstagare som arbetsgivare är nöjda med överenskommelsen fungerar arbetsmarknaden och teorin om tillgång och efterfrågan på arbetskraftsutbud.

Men när individen bara erbjuds en deltidstjänst trots att hon har önskemål om heltid, så överensstämmer inte tillgång och efterfrågan. Och så är det på många områden inom skattefinansierad sektor, där erbjuder inte arbetsgivaren mer än deltid. Noterbart är att detta oftast gäller inom områden med företrädesvis kvinnor anställda. Det handlar oftast om vård- och omsorgsarbeten, men ytterst sällan inom yrken inom teknisk förvaltning, vaktmästeri osv. Och vad är det för kön som dominerar där? Suck. Att det fortfarande år 2009 ska se ut på detta vis – att männens arena anses vara heltid medan kvinnornas är anpassningsbara är helt enkelt oanständigt!

Det offentliga har därmed på sitt sätt dubbla budskap till kvinnor. Heltidarbete är en förutsättning för en framtida bra pension. Men stora delar av arbetsmarknaden för kvinnor (med den offentliga sektorn som arbetsgivare) har fortfarande tjänster som klart understiger 100 % och snarare ligger på 50, 75 eller 80 %.

Deltidsarbete, frivilligt eller inte, ger konsekvenser för hela livet. Ersättningar vid sjukdom och pension blir sämre. Detta kan i sin tur leda till att kvinnor får ett ökat beroende av man eller stat för sin försörjning.

Så länge ett par som varit överens om att en av makarna ska ha lägre arbetstid än den andra och kärleken består så klarar den gemensamma familjeekonomin troligen situationen. Men en separation efter 15 år tillsammans, där kvinnan arbetat deltid den största delen ger andra effekter. Då har mannen full pott i pensionspoäng med sig, det har inte kvinnan.

En annan situation uppträder om makarna fortsätter att leva tillsammans fram till pensionen. Den typiska familjen består av en make som är äldre, män dör tidigare än kvinnor, och kvinnan som blir änka måste klara sig på sin egen, avsevärt lägre pension resten av livet.

Moderatkvinnorna värnar familjen och familjens rätt att fatta beslut om hur man ska jobba och leva. Vi värnar också möjligheten till deltidsarbete och ställer inte upp på lagstiftning som tvingar en arbetsgivare att erbjuda heltid – vi inser att det kan stjälpa vilken skohandel som helst för att ta ett begripligt exempel. Men vi vill se klara och tydliga förändringar som gör att vi slipper se kvinnor som morgondagens fattigpensionärer.

Där har den offentliga sektorn har ett ansvar. Vi vill att den ska vara ett föredöme och förebild. Kommuner och landsting ska därför erbjuda möjlighet till heltidstjänster för dem som så vill. Ett sätt är att exempelvis införa fler så kallade kombinationstjänster, där man delar sin arbetstid mellan flera arbetsplatser.

Vi vill också gå ett steg längre när det gäller intjänade pensionspoäng. Det handlar dels om att föräldrar ska kunna dela sina intjänade pensionspoäng lika under småbarnsåren, men också om att utreda om pensionspoäng under småbarnsåren ska kunna ingå som gemensam egendom vid en bodelning. För då får båda föräldrarna samma villkor. Hela livet. Också som pensionärer.

MAGDALENA ANDERSSON
Ordförande Moderatkvinnorna

SOMMARDEBATT: “Var är den fackliga själen i dag?”

wanjalundby
DEBATT
. Samhällsvetaren Patrik Wikström skriver i dag om krisen för fackföreningsrörelsen.

Förtroendet för fackföreningsrörelsen är skadat och behöver repareras. Den behöver visa att det är rörelsens värderingar och idéer som styr. Om fackföreningarna har för avsikt att vara arbetarrörelsens företrädare så måste de ta åt sig av kritiken och verkligen visa att de menar allvar med att de står på löntagarnas sida mot arbetsgivarna. De måste hitta tillbaka till den fackliga själen. En fackföreningsrörelse som är fri att agera är det mest gynnsamma för att resurssvaga människor ska få ett rimligt inflytande över arbetslivet och samhällsekonomin. En rörelse som är tyst är en rörelse utan medlemmarnas förtroende.

Det som sker nu är att fackföreningsrörelsen företräder kapitalet i dess mest extrema form. Arvoden och gratifikationer har i hög grad förändrat det fackliga arbetet på arbetsgolven och i styrelserummen. En förändring som har skadat medlemmarna successivt och gynnat deras företrädare. Facken är idag mer eller mindre självgående med hjälp av löntagarnas avgifter. Dessa avgifter tenderar att i snabb takt bli betungande för den enskilde löntagaren. Penningflödet går således från botten till toppen, utan någon större insyn och kontroll. Fackens representanter i styrelserummen blir bakbundna så till den grad att de inte vet vilka konsekvenser besluten får, varken för styrelser eller kapitalägare och arbetstagare. Den fackliga själen ligger hopskrynklad på botten i styrelserummens papperskorgar. Om inte fackens egna ledare kan se någon skillnad på beslutsunderlagen, hur ska då vanliga löntagarrepresentanter kunna leva upp till uppställda krav.

Det är den grundläggande motsättningen mellan arbete och kapital som fackföreningarna måste hitta tillbaka till, även om den motsättningen kanske kan sägas tyckas tillhöra det förgångna. Således blir uppgiften för facken att genomskåda lögnen med det kapitalistiska systemet och väva nya mönster mellan arbete och kapital. Fackföreningsrörelsen behöver arbeta för att återfinna sin framtid. För detta krävs både en intern och en extern utbildning dels i fackliga frågor rörande det enskilda fackförbundet, dels en kompletterande utbildning för uppdraget att sitta i en styrelse. Den facklige styrelserepresentanten behöver dels vara insatt i det enskilda företaget och dels veta vilka krav som facket och dess medlemmar kan ställa på vederbörande ur ett fackligt perspektiv. För kontrollens skull bör det finnas en årlig rapporteringsskyldighet till det egna fackförbundet vilket kan vara ett synnerligen användbart verktyg vid svårare ställningstaganden som exempelvis utdelningar av bonusar, pensioner och andra gratifikationer. Fackförbunden blir på det här sättet delaktiga i besluten oavsett när och hur det hela går till. Det ger också möjlighet att i efterhand gå in och se hur fackförbunden behandlat frågorna som rapporterats in. Således kan då förbundens medlemmar utkräva någon form av ansvar. Här krävs förnyelse och framtagande av grundläggande utbildningar.

Om fackföreningsrörelsen i dagsläget hade den minsta förståelse för arbetarna borde det vara erlagt att facken själva skulle vilja bidra med hjälp när behovet är som störst för arbetarna. Istället har medlemsavgiften i ett flertal fackförbund höjts och att ersättningen i a-kassan minskat för medlemmarna, vilket kan vara orsaken till medlemsflykten. Facken överlag borde inte tappa medlemmar, utan det borde vara tvärtom. Detta är en trend som måste brytas om den fackliga rörelsen skall överleva. Om fackförbunden anser att behovet för höjningar i medlemsavgiften finns så är det upp till den att redovisa varför i så fall. Det som kanske skulle motverka detta vore om fackförbunden minskade sina administrationskostnader. Det som verkligen behöver utredas är hur stort kapital de fackliga medlemskassorna förfogar över. Fackförbundens egen kapitaltillväxt måste kunna användas mer flexibelt över tid och inte enbart vara avsedda för utgifter i samband med exempelvis strejker. Det är en fråga som säkerligen många fackmedlemmar ställer sig bakom nu när svångremmen dras åt för den enkle arbetaren.

PATRIK WIKSTRÖM
Samhällsvetare och fil.lic. i politisk retorik

REPLIK: Du har inte läst dina egna rapporter, Beatrice Ask!

askdebatt

Foto: Scanpix, Montage: Politikerbloggen.se

REPLIK. Nu svarar sju debattörer justitieminister Beatrice Ask om Stockholmsprogrammet och hävdar att hon inte läst sina egna rapporter.

För ett år sedan publicerade referensgruppen The Future Group den rapport som mycket av skriverierna kring Stockholmsprogrammet kretsat kring. The future group bestod av justitieministrarna för de föregående och de kommande EU-ordförandeländerna, och var totalt tolv personer. Däribland vår egen justitieminister Beatrice Ask.

Bland annat föreslog Framtidsgruppen, med Beatrice Ask således, att man ska “försäkra sig om bäst möjliga dataflöde inom unionen” mellan brottsutredande myndigheter, tullverk, och underrättelsemyndigheter. I ett land som nyligen infört FRA-lagen samt står i begrepp att verkställa Datalagringsdirektivet är det naturligt att anta att dessa data kan komma att utgöra en del av det “bästa möjliga dataflödet”. Dessutom specificerar man att bland annat säkerhetsteknologi ska komma att utgöra en samarbetsram inom Stockholmsprogrammet.

Minns inte Beatrice Ask att hon varit med om att skriva detta, eller är det så att hon i det nuvarande politiska klimatet kring integritetsfrågan vill fjärma sig från sina tidigare ställningstaganden? Det är ju i så fall något som vi kritiker välkomnar, men som vi blir smått brydda av med tanke på hennes svängning från FRA-kritiker under oppositionstiden till FRA-kramare i regeringsställning.

Det finns många exempel i den replik som vi här replikerar, och som kanske utmanar läsarnas tålmodighet att gå igenom, men påståendet att flygresor inte ska registreras besvaras i Kommissionens förslag där det står att “ett system för elektronisk registrering av inresor till och utresor från medlemsstaternas territorium bör inrättas”,

I samma kommissionsförslag står det i punkt 3.3 att man ska verka för en harmonisering av det rättsliga området avseende terrorism, organiserad brottslighet och brott riktade mot EU:s ekonomiska intressen. Det låter ju inte så farligt, men det handlar om att en medborgare som döms i Frankrike att bli avstängd från internet och som får 3 miljoner kronor i bötet ska bestraffas även inom svensk domvärjo.

Vi har redan datalagringsdirektivet som ska spara mobilpositioner, och efter den problematik som regeringskansliet uppenbarligen upplever avseende detta kunde man tänka sig att Beatrice Ask skulle känna till detta. Dessutom har vi på svensk mark FRA-lagen som gör just att “internetanvändningen övervakas”. I ljuset av harmoniseringen av dataflödena så ser vi inte några förslag på att detta skulle undantas inom ramen för Stockholmsprogrammet.

Vi kan fortsätta så här, för på punkt efter punkt så kvarstår faktum att det Beatrice Ask säger är oriktigt, och man kunde ju tro att regeringsföreträdare efter de senaste åren borde ha lärt sig att det inte längre går att stå upp i media och säga sådant som inte är sant. Vi ser fram emot en dialog med Beatrice Ask, och hela regeringen, men då måste regeringen och Ask självklart utgå från en med sanningen överensstämmande position.

Vi förstår att regeringen är pressad och stressad av det opinionsmässiga gungfly som man har hamnat i, men lösningen är inte en tvärsäker låsning vid oriktiga talepunkter som ingen tror på, utan att regeringen nu kommer på banan och deltar i en uppriktig och gedigen dialog om förutsättningarna för den personliga integriteten både här i vårt land och på EU-nivå. Bryt den sedvanliga EU-sekretessen, och förlita er på “den svenska modellen” med öppenhet och transparens och deltagande.

Olof Bjarnason – Riksdagssvar.se
Amanda Brihed – Nätverket Svart Måndag
Niklas Starow – Samhällsdebattör
Jens Odsvall – Nätverket Svart Måndag
Erik Hultin – CenterUppropet.se
Gun Svensson – pensionär
Björn Pedersen – Liberala nätverket för integritet