DEBATT. Manlighet är som ett paket av normer, beteenden och tankemönster som varje man och pojke vallas in i. Det är få män som kan leva upp till den idealiserade mansrollen, och de som gör det är inte nödvändigtvis mer självförverkligande än de utanför normen. Det skriver Erik Lindman-Mata (MP), språkrörskandidat Grön Ungdom.

Många bäckar små, brukar det ju heta, och även om det är i det slitnaste laget så ligger det mycket sanning i det ordspråket. Maktordningar upprätthålls genom att enskilda, och till synes åtskilda, händelser tillsammans bildar en diskriminerande struktur. Könsmaktsordningen består inte bara av Tunaskolans avbildade sexuella ofredande. Den består inte enbart av högstadiepojkar som spottar ur sig misogyna skällsord. Den består inte enbart av oskäliga löneskillnader mellan kvinnor och män. Den är alla dessa aspekterna, som tillsammans bildar en begränsande väv.

Könsroller är grundläggande och begränsande strukturer i samhället, som reproduceras och upprätthålls. Könsmaktsordningen utgår ifrån att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp, och att mannen i sammanhanget är normen, måttstocken och idealet. De individer som hamnar utanför den normen, som inte uppfyller det som är manligt och åtråvärt, begränsas, nedvärderas och diskrimineras. Ett konkret men talande är exempel är den oerhört könssegregerade arbetsmarknad som vi har i Sverige, där kvinnligt dominerade yrken utan förbehåll också är lågavlönade yrken.

Det pratas ofta, och med rätta, om den förtryckta könsrollen som kvinnor tvingas in i. Men de schabloner, stereotyper och normer som bygger upp könsrollerna är lika tvingande för män som de är för kvinnor. Men minst lika akut är att belysa den könsroll som står för förtrycket, och som även den är begränsande. Manlighet är som ett paket av normer, beteenden och tankemönster som varje man och pojke vallas in i. Det är få män som kan leva upp till den idealiserade mansrollen, och de som gör det är inte nödvändigtvis mer självförverkligande än de utanför normen. Idag är mansrollen förknippad med att vara tuff, okänslig och våldsam. Det är uppenbart att vi måste våga diskutera och förändra den destruktiva mansrollen.

Det finns också en tydlig skillnad mellan mäns och kvinnors livsstil, som ger tydliga och oönskade effekter. Studier visar till exempel att män i högre grad har större klimatpåverkan än kvinnor, genom att de konsumerar mer, äter mer kött och åker mer bil. Förklaringar till den tydliga skillnaden kan sökas i den traditionella mansrollen, där inte minst bilen har en minst sagt central symbolik. Även om det inte är en politikers roll att bestämma över människors livsstil så är jag övertygad om att ett aktivt arbete för att motverka de snäva könsrollerna gynnar oss alla, och ökar vår frihet.

Det är ett komplext och strukturellt problem, och det finns ingen snabb eller enkel lösning. Istället är det ett spektrum av olika åtgärder som måste till för att få till stånd förändring. Vi måste uppmuntra och stärka män i att våga bryta med mansrollen genom normkritik och genuspedagogik. Vi måste vara tidigare med att fånga upp män med våldsproblem, och erbjuda relevant hjälp. Vi måste uppmuntra till mer forskning kring mansrollen, för att bättre förstå hur vi ska förändra de destruktiva aspekterna. En knäckfråga i bekämpande av begränsande könsroller är också att få män involverade i arbetet. Jämställdhet har traditionellt sätt varit en kvinnofråga, även om mansrollen burit det tyngsta ansvaret för ojämställdheten.

Men minst lika viktigt som övergripande reformer är det egna ställningstagandet. Tunaskolan i Luleå är en sexistisk väggmålning mindre eftersom att Astrid Johansson vågade säga ifrån. Sådana ställningstaganden borde uppmuntras och stödjas, och där har Grön Ungdom en viktig uppgift. Som språkrör vill jag hjälpa alla gröna ungdomar att våga påpeka missförhållanden, vilja förändra felaktigheter och ha möjlighet att göra politik. Jag vet att mina erfarenheter och egenskaper är ovärderliga om vi vill skapa det samarbete som är en förutsättning för förändring. Ett enskilt ställningstagande påverkar inte könsrollerna nämnbart, utan det är tillsammans som vi kan skapa en våg av förändring. Många bäckar små, brukar det ju heta.

Erik Lindman-Mata
Språkrörskandidat Grön Ungdom

DEBATT. Medborgarskap borde inte vara krav för att rösta. Men en utökad rösträtt innebär inte att demokratin är säkrad. Den är ett evigt pågående projekt och rör även andra områden än att rösta var fjärde år. Det skriver Magda Rasmusson, språkrörskandidat Grön Ungdom, på TV4 Politikerbloggen.

Demokratiprojektet är inte färdigt

Medan demokratidebatten är högst levande på flera håll i världen är den stendöd på det nationella planet i Sverige. Fortfarande står för många utanför möjligheter till medbestämmande och demokratin reduceras för ofta till att handla om att rösta var fjärde år.

Demokrati är inte något som vi en gång för alla vunnit utan ett evigt projekt som aldrig kommer bli klart. Det är bara med det synsättet vi garanterar demokrati även i framtiden.
Ett exempel på en demokratisk landvinning som görs runt om i världen är sänkt rösträttsålder. Med samma argument som användes när den svenska rösträtten gavs till alla medborgare och sedan sänktes i fem steg från 24 till 18, tillåts 16-åringar att rösta i flera val runt om i världen. I Österrike, Estland och i många av Tysklands delstater får sextonåringar fatta beslut om samhället de verkar i och i höstas blev Argentina det fjärde landet i Latinamerika att sänka rösträttåldern till 16 år. Själva kärnan i demokratin är att alla har rätt att påverka samhället de lever i. Luddiga resonemang om när folk blir mogna att göra det hör hemma i det tidiga 1900-talets motargument.

Rösträtten kan utvidgas på flera sätt. Redan idag kan den som lever i en svensk kommun få vara med och påverka utan att vara medborgare, men på nationell nivå ser det annorlunda ut. Eftersom vi inte påverkas mer av samhället runt om oss av att vara svenska medborgare skulle samtliga val kunna inkludera alla som bor i Sverige. Medborgarskap borde inte vara krav för att rösta.

Men en utökad rösträtt innebär inte att demokratin är säkrad. Den är ett evigt pågående projekt och rör även andra områden än att rösta var fjärde år. Ungas makt kan till exempel stärkas genom ungdomsråd, riktade medborgardialoger och demokratiskt styrda skolor. Samtliga är exempel på praktiska sätt att dels ge mer inflytande till en politiskt svag grupp, dels lära ut demokratiska styrelseformer. Istället för att ta vara på den chansen har vi i Sverige tagit ett steg bakåt och förbjudit elevstyrda skolor.

På trettio år har de politiska partierna tappat 5 av 6 medlemmar. Om utvecklingen fortsätter som de senaste 20 åren kommer partierna ha svårt att fylla sina platser år 2022. Tre procent styr idag processen att sätta listor och ta fram ny politik genom att vara medlemmar i ett parti. Motsvarande siffra 1979 var 21 procent. Det behöver inte vara dåligt i sig, men det blir det när vårt demokratiska system förutsätter människors partiengagemang. Dagens makthavare har ett ansvar att möta det förändrade samhällsengagemanget och skapa nya sätt att ta beslut.

Även om stödet för demokrati är starkt idag får vi aldrig känna oss klara. Ett demokratiskt samhälle kan aldrig bli färdigt, det är något vi skapar om och om igen.

Magda Rasmusson, språkrörskandidat Grön Ungdom

DEBATT. Alliansregeringens klimatpolitik får gång på gång underkänt i internationella jämförelser och i nuvarande omställningstakt når vi EU:s utsläppsmål först 2173 – 123 år för sent. Alliansens ambitioner är helt enkelt för låga. Det skriver Lorentz Tovatt (MP), språkrörskandidat i Grön ungdom, på TV4 Politikerbloggen.

Klimatfrågan kan inte längre ignoreras

Trots fler extrema väderhändelser och många allvarliga klimatrapporter fortsätter världens ledare och alliansen att ignorera klimatfrågan. 2013 måste de istället öppna ögonen och agera.
Under sommaren 2012 kom flera rapporter som pekar på allvaret i klimatfrågan. Internationella Energirådet menar att dagens energianvändning tar oss mot en uppvärmning av jordens medeltemperatur på mellan 4-6 grader till slutet av detta århundrade. De menar dessutom att vi bara har några få år på oss att ändra utvecklingen. Smältningen av Arktis is var 2012 rekordartad och flera rapporter menar att isen kan vara helt borta inom en så snar framtid som bara 10 år. Trots detta är det fortfarande tyst från alliansen i klimatfrågan.

Sedan klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 har klimatfrågan paradoxalt nog diskuterats mindre och mindre. Frågan är knappast mindre viktig nu än vad den var för fyra år sedan. De senaste forskningsrönen visar istället motsatsen. Situationen är värre än vad man tidigare befarat. Under 2013 kan värdens ledare och den svenska regeringen inte fortsätta ignorera denna avgörande fråga.

Allt detta tyder på att den miljöförstöring vi kommer att få se i framtiden är värre än man tidigare trott. Men faktum är att klimatförändringarna redan är här. Under året som gått har de gjort sig smärtsamt påminda främst genom de ökade antalen extrema väderhändelser. Stormen Sandy drog in över New York och förde med sig kaos och förödelse. Tyfonen Bopha, som bara veckor efter Sandy drog in över Filipinerna och drev hundratusentals människor från sina hem är ett annat exempel. USA, Australien och andra ställen i världen har utsatts för extrem hetta, torka och skogsbränder. Även antalet översvämningar har ökat.

Under 2013 kommer FN:s klimatpanel, IPCC, med sin femte stora utvärdering av klimatforskningen. En av delrapporterna kommer att släppas i Sverige. Den kommer sannolikt bekräfta allvaret i frågan. Förhoppningsvis innebär detta ett uppvaknande för världens politiker, för nu står de globala förhandlingarna och trampar vatten. Det senaste klimattoppmötet resulterade i en urvattnad överenskommelse som inte säger något annat än att vi kanske ska få ett globalt och bindande avtal på plats först 2020 – minst fem år för sent.
Även Sverige tappar i klimatfrågan. Alliansregeringens klimatpolitik får gång på gång underkänt i internationella jämförelser och i nuvarande omställningstakt når vi EU:s utsläppsmål först 2173 – 123 år för sent. Alliansens ambitioner är helt enkelt för låga. Vi har till exempel en finansminister som bestämt hävdar att investeringar i motorvägar är fem gånger så viktiga som investeringar i järnvägar. Av de tio skarpa åtgärdsförslag som klimatberedningen la fram 2008 har Borg tackat nej till åtta.

2013 är året ingen kommer kunna fortsätta ignorera klimatfrågan med trovärdigheten i behåll. Med det ökade antalet väderkatastrofer i färskt minne och de kommande utvärderingarna från FN:s klimatpanel måste regeringen och parterna i klimatförhandlingarna börja ta i frågan. Och framförallt måste de börja leverera lösningar och politik. Grön Ungdoms roll måste vara att se till så att frågan nu lyfts och att agendan blir rätt – klimatfrågan ska ha företräde!

Lorentz Tovatt, språkrörskandidat Grön Ungdom

DEBATT. Sverige behöver en skola som ger barn förutsättningar och stöd så att de kan nå sin fulla potential. Vi behöver en skola som ser till att ingen slås ut och att Sverige kan fortsätta utvecklas. Det skriver Cecilia Svennberg (MP), språkrörskandidat Grön Ungdom på TV4 Politikerbloggen.

Dagens skolsituation är ohållbar för eleverna.

Regeringen för en skolpolitik som i mångt och mycket går ut på att ställa allt högre krav på eleverna. Detta samtidigt som en tredjedel av eleverna upplever skolan som stressande och 12 % av de som går ut nian saknar gymnasiebehörighet. Det är uppenbarligen ohållbart för vårt samhälle. Vi kan inte ha ett Sverige där det krävs mer och mer utbildning för att få jobb samtidigt som så många slås ut från utbildningssystemet redan i grundskolan. Men de värsta konsekvenserna finns inte på samhällsnivå, utan värst är konsekveneserna för eleverna.

För det är eleverna som stressas av höga krav och det är eleverna som mår allt sämre psykiskt. Det är eleverna som inte ges förutsättningar till att utvecklas, det är eleverna som slås ut och det är eleverna som tappar hoppet om framtiden. Men det är också eleverna som ingen i politiken verkar bry sig om att lyssna på. När vuxenvärlden inte lyssnar och hopplösheten är ett faktum riskerar vi långtgående konsekvenser. Instagramupproren i Göteborg är bara ett exempel på vad som kan hända när unga inte har något att förlora, vill förändra men inte kan påverka, för ingen i vuxenvärlden som har makten lyssnar.

Från regeringens håll lyssnar man inte på vad unga vill i skolfrågan. Man lyssnar ju inte ens på lärarna, för man vill bestämma uppifrån vilken pedagogik som ska användas. I Miljöpartiet är man något bättre då man i alla fall lyssnar på lärarna men det som verkligen behövs är att någon lyssnar på de som påverkas, eleverna. Därför anser jag att det behövs möjligheter för elever att påverka sin skola, på lokal nivå i elevråd och skolstyrelser, på kommunal nivå genom till exempel ungdomsråd och på riksnivå genom att elevorganisationer får en riktigt möjlighet att påverka.

Förutom att inte lyssna verkar regeringen dessutom inte inse är att lösningen på skolans problem inte ligger i att kräva högre prestationer av eleverna. För vi kan aldrig kräva att elever självmant ska vända resultatutvecklingen genom att prestera mer. Det enda sättet att på allvar höja resultaten och minska utslagningen är att ge det stöd som krävs för att eleverna ska prestera och ska vi kunna ge det stödet anser jag att det behövs resurser till skolan. Det behövs fler lärare som kan hjälpa eleverna och lärarna som finns i skolan ska kunna ägna sin tid åt undervisning och inte administration. Har lärarna mer tid till undervisning finns det också mer tid att ta in elevernas åsikter i planeringen och ge eleverna reellt inflytande över sin skolsituation.

Sverige behöver en skola som ger barn förutsättningar och stöd så att de kan nå sin fulla potential. Vi behöver en skola som ser till att ingen slås ut och att Sverige kan fortsätta utvecklas. Vi behöver en skola och politik som ger eleverna makt över sin vardag och arbetssituation. Så kan vi skapa det hållbara utbildningsväsende som Sverige och Sveriges alla elever så desperat behöver.

Cecilia Svennberg
Språkrörskandidat Grön Ungdom

DEBATT. Vi tror att vi bör stärka landsmötets roll för att stärka medlemmarnas inflytande över politiken. Det skriver Erik Scheller (FP), vice ordförande LUF, tillsammans med André Nilsson (FP), Adam Alfredsson (FP) och Tove Henriksson (FP) på TV4 Politikerbloggen.

Idag samlas Folkpartiet för sitt programråd. Förslag till ett nytt partiprogram kommer att presenteras och tyngd och fokus kommer att ligga på att skapa ett mer öppet, liberalt och tolerant Sverige för att möta utmaningar vi idag knappt kan förutse. Förslaget till partiprogram kommer sedan i höst att antas av partikongressen. Det arbete som gjorts gällande vår politiska utveckling är en bra början även om mer bör göras, men den organisatoriska utvecklingen har glömts av. För att vara ett parti för framtiden, krävs att organisationen anpassas därefter.

Med den bakgrunden väljer idag Liberala ungdomsförbundet att släppa en rapport hur vi önskar se Folkpartiet formas framöver. Rapporten går under namnet ”Folkpartiet måste förändras – 30 förslag för frihet och förnyelse” och bör ses som komplimenterande åsikter inför utformningen av partiets framtid. Förslagen i rapporten är inte ungdomsrevolterande åsikter, utan seriösa förslag för att anpassa partipolitiken till verkligheten,

Vi tror att vi bör stärka landsmötets roll för att stärka medlemmarnas inflytande över politiken. Detta genom att öppna upp chanserna för medlemmar att faktiskt få igenom sina motioner och ställa partistyrelsen till svars för sina motiveringar. Vi föreslår även i rapporten att öppna upp processen när partisekreterare väljs. Att partisekreterare kandiderar mot varandra, men olika organisatoriska recept, gör att medlemmarna får chansen att styra den framtida inriktningen.

Det är inte bara valet av partisekreterare som bör demokratiseras och öppnas upp. I rapporten förslår vi att primärval för framtagandet av nästkommande partiledare bör göras. Centerpartiet och Vänsterpartiet gick halvvägs, när flertalet kandidater fick resa land och rike runt och berätta om sina visioner. Dock föll avgörandet sedan på en mäktig valberedning. För partiets länsförbund utse nästa partiledare genom regelrätta primärval har vi överfört makt på de enskilda medlemmarna och ökat kraven på att nästkommande partiledare måste ha många visioner, och inte många vänner.
Ungdomar är idag inte ointresserade av politik. De är ointresserade av partipolitiken. Anledningarna till ointresset är många och rapporten ger inte alla svar på lösningar. Men vågar vi inte diskutera hur partipolitiken måste förändras utifrån både ett politisk och organisatoriskt perspektiv kommer ointresset cementeras och den sociala representationen försämras. Konsekvensen för ett åldersdigert parti som Folkpartiet kommer därmed vara förödande. Men något rapporten gör, är att ta avstamp för att börja ett förändringsarbete. Nu återstår det bara att partiet inser problembilden och hänger på.

Erik Scheller, vice ordförande LUF
André Nilsson, ordförande LUF Storstockholm
Adam Alfredsson, ordförande LUF Väst
Tove Henriksson, ordförande LUF Uppsala län